Att tappa sitt barn..

Hej allesammans. Det lär bli ett mindre roligt inlägg att läsa..

Igår vid klockan 11.30 hade jag lekt färdigt med Wilma på golvet och bestämde oss för att äta lite lunch.
Väl inne i köket hade jag ställt en soppåse på spisen och satte den på sidan av spisen då jag skulle steka korv med bröd.
Lillan fick sin barnmat och vi åt ihop och skrattade tillsammans.. När vi var klara plockade jag undan och skulle bära in lillan för att sen sätta henne i gåstolen. Då hade jag hennes rygg mot min mage, en hand runt henne och en mellan benen. Förstår ni hur jag höll?
Hur som helst.. Då snubblar jag på helvetespåsen.
Jag bara ser hur jag förlorar greppet om Wilma, har handen enbart på hennes höfter. Hon åker ner i golvet med huvudet före och de säger pang.
Inom en sekund börjar hon gallskrika. Jag plockar upp henne försiktigt ifall någon kan ha hänt med rygg/nacke. Kramar om henne.
Tänker ”ska jag ringa Sammy först eller Ambulans innan jag börjar bli knäpp?”

Jag tar upp telefonen inom loppet av 1 minut, har sjäälvklart kollat igenom Wilma för att se så hon inte blöder ifrån huvudet.
Ringer ambulans, uppger namn och adress innan jag fortsätter, eftersom jag börjar bli chockad när jag förstår vad jag gjort.
Dem lovar en ambulans och lugnar mig med att säga att det är ett bra tecken att Wilma skriker.

Får prata med en sköterska som sen säger tack hej.
Jag ringer Sammy och ska berätta men börjar gråta i panik. Skulle säga att ”hon lever och hon blöder INTE någonstans”

Han hör ju såklart inte bra eftersom jag har panik. Då får han till sig att jag skriker att hon blöder.
Han rusar hem (han jobber 3 minuter härifrån, gång). Kommer hem och ser min panik.
Innan han kommer in, märker jag att Wilma är genomblöt på ryggen. Innan jag såg vad det var förutspodde jag det värsta, ryggraden kanske hade gått av och hon blöder. MEN NEJ, hon hade bajsat ner sig. Hon hade blivit så rädd att hon släppt allt hon hade i magen.
Skulle göra ett försök att få av henne kläderna, tvätta av lite snabbt, och vira in henne i en varm handduk.
Puh. Bajs över hela mig och jag bara gråter. Min lilla tjej skriker så hon tappar luft.
Pappa sammy kommer hem och tar över. Vaggar henne och sjunger.

Jag ringer 112 igen och då har de gått 40 minuter. Ingen ambulans än.
Dem säger att det inte kommer någon då alla är upptagna och vi inte är prio 1.
Jävla idioter säger jag till dem. Jag är helt konstig och gråter, Wilma är blek och gallskriker. Ni har ju lovat mig en ambulans. Det gäller ju för helvete en liten bebis som dessutom är mitt första barn och jag behöver hjälp nu.
Dem kan ju för helvete inte lova något? Sen inte tala om redan från början att det INTE kommer någon.
Efter en utskällning av ren panik säger SOS operatören att jag är prioriterad och att en ambulans kommer. TACK, säger jag. Sen lägger vi på luren..

Sammy förklarar om och om igen för mig att olyckor händer. Men jag kan inte ta emot det. Jag kommer ha den här bilden av att jag tappar mitt barn en lång lång tid. Har sådana skuldkänslor. Jag vet att jag inte ska tänka så.. Men jag har skadat mitt egna barn. Mitt egna dyrbara lilla hjärta.
Usch. Min älskling.

Nåväl. Ambulansen kommer. 2 fantastiska ambulansmän+kvinna. Dem är så goa mot hela familjen. Dem säger att allt ser bra ut men att vi ska vara observanta. Dem lugnar mig med att säga att sånt här händer dagligen. Tack.

Wilma mår bra idag. Hon är på språng som alltid. Tacka gud för det. ♥

Då är frågan, har ni någonsin tappat ert barn av misstag? Känner ni samma som mig, en stor skuld?
Var gärna anonyma om ni inte vill uppge identitet. ♥