Förlossningen den 26/6 – Wilma föddes 27/6 DEL 1

5 Juni var Wilmas beräknade förlossningsdatum satt. Dagen kom men gick lika fort, ingen Wilma ville komma ut här inte.
3 veckor senare efter intensiva undersökningar fick jag en tid för igångsättning, den 26/6 klockan 07.30.
Besviken över att min kropp inte ville starta värkarna själv gick jag hem den 25 och satte mig i soffan. Mölade i mig lite chips och pratade med Sammy om hur morgondagen skulle bli.

Nervositeten smög sig på men jag vägrade låta den erövra mig.. Jag fokucerade på att göra smörgåsar med köttbullar att ta med till förlossningen då Sammy inte får mat där, tittade igenom BB väskan säkert 100 gånger, packade varje gång ner nya saker som jag antog skulle vara nödvändigt att ha med. Sen slog jag mig ner i soffan, tanken slog mig ”imorgon kommer vår bebis kanske vara här hos oss. Detta är min sista dag som *gravid och bara mig själv*”

Jag tvingade Sammy samma kväll att titta på Allsång på Skansen med mig. Vi sjöng ihop, de minns jag. Vi hade nog ett lyckorus i kroppen över vad som är framför oss. Lillan ska ju vara utanför kroppen imorgon, men jag vet att vi båda var sjukt nervösa.
Kvällen smög sig på och jag sa till Sammy att det var dags att sova för att samla energi.
Kroppen gjorde ont på mig, tjock och tung, ischias och svullna fötter. Jag låg som en strandad val i sängen.

Vid klockan 23.45 kände jag hur de tryckte vid äggstockarna, jag var tvungen att kissa kanske var 4-5 minut.
”Jävlar anammat tänkte jag, givetvis är det en urinvägsinfektion jag åkt på! De kommer säkert flytta fram igångsättningen bara för jag har en infektionb. FANFANFAN.. ”
Upp och ner, upp och ner ur sängen. Sammy undrade om jag inte var riktigt klok. SOV sa han!

Men icke. Toalettbesök halva natten. Vid klockan 03.00 fick jag ett sånt tryck i höfterna, aj aj aj. Mer som en kramp, eller ja växtvärk kanske man ska beskriva det som.. Typ ilningar man har i tänderna fast i höfterna? Haha.. De kom, höll i sig, och försvann.
Vad fan är det här tänkte jag för mig själv? 3 minuter efter den tanken fick jag ett förbannat tryck, eller ja en värk i ryggen. Den kom, höll i sig och försvann.
Pang, då slog tanken till…      Jag har ju för helvete värkar…

Jag tog fram min telefon och börja klocka.. 5-6-7 minuter mellan varje värk..
Jag satte mig på toaletten, och som tur var har vi en handikappstång på väggen framför toaletten efter den förra hyresgästen som bodde här, den var välbehövlig vill lova.
Vid varje värk behövde jag kissa en droppe ungefär, och var tvungen å luta mig frammåt och hålla fast i stången och andas. Jävlar, detta gjorde ont.

Under de minuter jag inte hade ont satt jag och funderade på hur jag skulle göra, väcka sammy? Ringa mamma? Ringa kordinatorn på förlossningen?
Väcka Sammy såklart, efter jag ringt mamma.. (Hon måste vara beredd med bilen tänkte jag).
Mamma säger åt mig att väcka Sammy och tala om. Sagt som gjort. Jag går in och klappar snällt på Sammy och säger att jag har värkar, han tittar upp på mig och säger ”nä, sov nu”.
Jaha tänkte jag. Jag går ut och äter något då sålänge. Sen går jag in i sovrummet igen, då tittar han upp och säger ”sa du nyss att du har värkar?????”. Haha!
Jajamen. Sen sa jag till honom att jag ringer kordinatorn och rådfrågar.

Några signaler senare svarar dem.

”Du har 5 minuter mellan värkarna.. Det är lugnt än så länge.. Du har din tid bokad klockan 07.30, så kom då!”
Klockan var 04.30 när jag ringde.

La mig bredvid Sammy och fortsatte klocka. Han höll mig i handen mellan värkarna och klappade mig i pannan.
Efter nån timma gick vi upp. Sammy blev nervös å sprang på toaletten 100 gånger. Min älskling.
Mamma kom över, vi åt lite frukost och jag genomgick värkarna.

Klockan 07.15 klev vi in igenom dörrarna till förlossningsavdelningen på Östra Sjukhuset den 26/6.
Välkommen säger en mycket go barnsköterska. Kom så ska du få ditt rum.

Jag kliver in i rum 12. Ett vitt rum, ja ett sjukhusrum.
-”oj tänkte jag, ska jag föda barn här? Hjälp”.

Jag ålade mig runt i rummet och Sammy hjälpte till å masserade min rygg. Han var/är bäst.
Tillslut kom en barnsköterska/barnmorska och undersökte mig. Öppen 1 cm.

Japp, allt går för långsamt. Uppkopplad till CTGn så ligger värkarna på 40-60.
Jag som hade hoppats på att igångsättningen skulle raderas och jag skulle föda ”normalt” nu när kroppen äntligen satt igång allt.
Näpp, inte det nej.

Nu minns jag inte mkt klockslag längre men jag tror att läkaren/barnmorskan kom in vid 11 och då skulle dem sätta igång mig.
Då för man in en kateter upp i livmodern för att sen pumpa upp en ballong/kuff med 50 ml sterilt vatten. Där ska den sitta i cirka 3 timmar då dem kommer tillbaks å drar i den och de är då den ska följa med ut och man är öppen 3 cm.
Så fort den för insatt blev värkarna MYCKET starkare. usch.  De kändes inte skönt alls men där satt den.

Klockan 14.00 kommer barnmorskan in och drar lite och då följer katetern med ut. Öppen 3 cm. YES!
Hon tar hål på hinnorna och vattnet går. Missfärgat fostervatten och slemproppen kommer ut. Kändes inte alls när dem tog hål på hinnorna. Men hörde hur något brast dock.
(fick hjärnsläpp nu, glömt av vad de heter som dem placerar på barnets huvud)! Men ni förstår säkert. En sån som mäter puls osv.

Barnmorskan kommer in och säger åt mig vid klockan 15-16.00 att det är dags att slå på lustgasen. Nä säger jag, jag vill inte tappa kontrollen.
Jo, säger hon. Du behöver det nu.
Jag tar några ynka andetag och säger, så? Haha. Nejnej, suuuuug in.
Sagt som gjort, jag pratar och börjar gapskratta. Och ungefär så fortsatte det i några timmar tills värkarna blev lite mer intensiva.

Då kommer denna fantastiska barnmorska in igen och säger att nu är det dags för epidural. Antagligen för att dem vet att detta kommer ta sin lilla tid innan bebisen är ute.
Okej..
Jag blir as nervös å ledsen, är ju livrädd då en vän beskrivit mycket väl hur man kan bli förlamad och dö…
Narkosläkaren kommer, sätter den fel och jag får inte en ny på yttligare 1 timmar.
Nästa narkosläkare kommer och ska sätta en ny. Den funka..

En hemsk klåda uppstår, men värkarna är borta. Sammy får stå och klia på mina tår i flera timmar. Jag blev en häxa, skällde på sammy och sa KLIAAAA! panik. Haha..

Vid nått tillfälle fick läkaren komma in och ta ett PH prov på barnets huvud via underlivet, hehe. Var otrevligt.
Sammy och jag hade inte märkt det så tydligt, men Wilmas hjärtslag försvann gång på gång. Så dem hade mig under observation.
Medans dem förde in de röret vaginalt så sa läkaren att hon såg barnets huvud. Åh, har barnet hår på huvudet frågar jag?
ja, svart hår, en riktig kalluffs. Haha! Där blev allt verkligt för mig. Mitt barn har hår på skallen. WOW!

Tiden gick. Trycket över magen/rygg och äggstockar var kvar.. Men jag hade inte kissat på flera timmar.. Eller jo, i blöjan några gånger.. Men tillslut kände jag inte en muskel där nere så kunde verkligen inte kissa! Och de var hemskt.
Då säger barnmorskan att hon måste tappa mig på urik med en kateter. EHHHHH ALDRIG, säger jag.
Jag ska på toaletten serrö. Jag sätter katetrar på äldre människor för jag jobbar inom vården, INGEN sätter dem på mig.
Ok säger hon. Då får du gå och försöka.
Sammy, mamma och barnmorskan leder mig in på toaletten då jag har svårt och gå. Alla kablar hänger på ställningen som följer med in.
Där sitter jag och försöker och försöker, gnyr, skäller och är förbannad för att jag vet att barnmorskan har rätt och jag MÅSTE tömmas.

Jag går in och medger att hon har rätt. Fan då. Inväntar de fruktansvärda jag ska genomgå, att få en kateter inkörd i urinröret som sägs göra så jävla ont.
MEN ICKE. de kändes ju inte! Jag hade ju epidural. Haha.
Jag var öppen 6 cm när hon började tappa mig. Klockan var kanske 22.30-23.00..

7 dl urin ute, klick känner jag. Eh hallå, nu hände något här. UUUHHH en värk. Ett sån jävla tryck. Som att jag behövde bajja direkt, trycka på liksom. Helvete jag kan inte hålla emot. AJAJAJ.
Nej säger sköterskan, du är bara öppen 8 cm. Då förstod jag att jag hade krystvärkar. Kände en stor sten tryckas på ner i gången, HALLÅ SKRIKER jag nu kommer hon, nu kommer hon.
Alla säger åt mig att hålla emot, du är inte redo än, du är bara öppen 8.
Sammy ber mig lyssna och jag håller emot för glatta livet men misslyckas. KÄNN IGEN FÖR FAN skriker jag.

Hoppsan du var visst öppen tio cm. Dåså Malin, gör som kroppen säger.
– Och hur fan säger kroppen då? Frågar jag.
Tillslut trycker jag med världens urkraft medans hon förbereder bordet.
-Hämta dina kollegor NU. Hämta alla, alla ska vara här ju.
Haha. Så roligt nu när jag tänker på’t.

Mamma och Sammy står på varsin sida. Sammy säger för första gången något elakt. Håll käft för fan å focusera på att trycka.
Jävla apa tänker jag. Men han hade rätt, tryck, sen skrik.

Mamma frågar Sammy om han vill titta där nere, när huvudet syntes. Sammy frågade om han fick, och jag tog tag i halskragen å sa ”du tittar INTE. du ska älska mig igen där nere du.” haha. Sagt som gjort, han lyssnade, bara de att han såg allt i alla fall. Lite roligt.

Till sist svir de. Brinner. AJ!
Sammy tittar med tårar i ögonen och säger. TRYCK, nu kommer vi bli föräldrar.
Helvete tänkte jag, detta brinner, de gör så ont. Hon ska in igen. IN!
Lustgasen i högsta hugg, tar ett djupt andetag och trycker för glatta livet.
Slurk. Allt försvann. Lillan var ute och kom upp på mitt bröst skrikandes.
Navelsträngen ett varv runt halsen, blå men fick tillslut färg. Hon bajsade ner hela mig. Men jag fattade ingenting. Vad är detta, ett barn?! Eh va.

Kände att jag skulle få en krystvärk till, sammy tog henne och jag fick trycka igen. Då kom moderkakan ut.
Den fick jag aldrig se tyvärr!

Väl ute fattade jga ingenting. Jag hade aldrig hållt ett barn innan, eller en bebis rättare sagt. Sammt var cool, han satte på blöja, pyjamas och mössa. Klockan 00.30 kom hon ut, natten till den 27/6-2012
Då säger sköterskan att BB är fullt och Sammy kan tyvärr inte sova över.
Där rasade allt. VA?

Ensam första natten… Men här slutar jag skriva och skriver vidare i ett annat inlägg, del 2.

Förstår att texten är osammanhängande, mycket stavfel osv. Men ör tvungen å skriva fort när de gäller allt som ploppar upp.
Har missat massor men här är en liten sammanfattning.
Kramar.